Pohjanmaan historiallisen museo ja yhdistys perustettiin 130 vuotta sitten vuonna 1895 / Österbottens historiska museum och förening grundades för 130 år sedan år 1895

 

Kerrotaan, että aloitteen museon perustamiseksi teki toimittaja Waldemar Sandman. Vaasaan ja Pohjanmaalle piti saada oma museo. Tammikuun 26 päivä 1895 kokoontui viitisentoista kulttuurista ja historiasta kiinnostunutta henkilöä ruotsalaiselle lyseolle, jossa valittiin tilapäinen hallitus professori Johan Oskar Immanuel (J.O.I.) Ranckenin johdolla laatimaan säännöt suunnitellulle museoyhdistykselle, joka perustettiin huhtikuun 27. päivänä 1895.

Yhdistys järjestäytyi 15. lokakuuta ja valitsi hallituksen jäseniksi seuraavat henkilöt: maisteri Otto Alcenius, filosofian tohtori Henrik Emanuel Aspelin, hovioikeuden notaari Lorenzo Kihlman, hovioikeuden viskaali Oskar Rewell, lääninarkkitehti Viktor Reinius, rehtori Vilhelm Teodor  Rosenqvist, pankin komissaari N. Sundman, toimittaja Waldemar Sandman ja lehtori Knut Sääf. Rancken oli menehtynyt keväällä ja niinpä yhdistyksen ensimmäiseksi puheenjohtajaksi valittiin Rewell (Viljo Rewellin isä) ja sihteeriksi Sääf. Suurin osa enemmän tai vähemmän sukua toisilleen ja Oskar Ranckenin oppilaita.

Ensimmäinen näyttely toteutettiin jo 1896 pormestari Victor Cajanuksen talossa ja pian sen jälkeen kauppias Tuomas Laurellin talossa lähellä rautatieasemaa. Karl Hedman tuli mukaan yhdistyksen toimintaan 1899 ja hänet valittiin varainhoitajaksi 1903.

Ensimmäisenä vuonna kokoelmissa oli jo 200 esinettä seuraavana jo 1000 ja vuonna 1914 jo yli 3000. Alusta asti aina vuoteen 1919 museon intendenttinä toimi maisteri Knut Sääf, joka huolellisesti luetteloi hankitut esineet, joita tuli usein asiamiesten kautta pohjoisessa aina Oulun korkeudelta, idässä Jyväskylän seudulta ja etelässä Satakunnan pohjois-osista tietenkään unohtamatta muita silloisen Vaasan läänin alueita. Hankinnoista vastasi jo varhain Karl Hedman, jolla oli jo oma karttuva kulttuurihistoriallinen kokoelma ja laaja taidekokoelma. Hedman toimi vuodesta 1923 lähtien intendenttinä ja lopulta myös yhdistyksen puheenjohtajana.

Museotilat Laurellin talossa kävivät pian ahtaaksi ja 1920-luvun alussa alettiin suunnitella uutta museorakennusta. Siihen löytyi rahoitus Suomen valtiolta, Vaasan kaupungilta ja 11 ympäristön kunnalta sekä kaupungeilta. Suurimmat yksityiset lahjoittajat olivat varakonsuli Eugen Wolff ja apteekkari Vasili Smirnoff. Museon suunnittelijaksi valittiin arkkitehti Eino Forsman ja työt aloitettiin Marian puistossa vuonna 1928. Kuvanveistäjä Emil Wikströmiltä tilattiin pronssiovet, joiden korkokuvissa kuvataan Pohjanmaan merkittävimpiä historiallisia vaiheita. Mallia oviin hän otti Firenzestä. Karl ja Elin Hedman saivat käyttöönsä uuden museorakennuksen ylimmän kerroksen kokoelmien sijoituspaikaksi ja kodiksi. Ison ja upean museotalon ja muistohallin vihki juhlallisesti käyttöön Suomen presidentti Lauri Kristian Relander 28. kesäkuuta päivänä 1930.

Museon vihkipäivä lauantai 28.6.1930

Ensimmäisenä vihittiin klo 13-14  Muistohalli. Ohjelmassa oli Alkusoitto, Karl Hedmanin tervehdyspuhe, jonka jälkeen ”Tasavallan Herra Presidentti” Relander vihki muistohallin. Sitä seurasi Rukous, jonka piti teologian tohtori Isak August Björklund. Lopuksi veisattiin Jumala ompi linnamme.

Seuraavaksi oli luultavasti Hedmanin opastus museossa klo 14-15 ja klo 15-17 oli museon vihkiäisjuhla puistossa.

Se alkoi Vaasan marssilla (kuoro ja orkesteri). Tervehdyssanat lausui maaherra B Sarlin. Sen jälkeen ”Tasavallan Herra Presidentti” (Relander) piti puheen isänmaalle ja vihki museon. Sitten mieskuoro Wasa sångargille esitti kappaleet ”Österbotten” ja Wasa namnet”, joiden jälkeen oli juhlapuheen vuoro. Sen piti valtionarkeologi Juhani Rinne. Puheen jälkeen esiintyi sekakuoro Sirpaleet ja orkesteri esittäen kappaleen ”Vapautettu kuningatar”. Tämän jälkeen oli vuorossa ”Kiitospuhe museon suosijoille”, jonka esitti professori Karl Hedman. Lopuksi laulettiin Maamme.

Professori Karl Hedman oli saanut järjestettyä omat kokoelmansa toiseen kerrokseen ja Kansallismuseon amanuenssi Nils Cleve sisusti varsinaisen museon. Karl Hedman kuoli jo 29.4.1931 vain 66 vuoden ikäisenä. Vain pari kuukautta aiemmin hän ja hänen puolisonsa Elin (os. Hassellblatt) olivat lahjoittaneet arvokkaat antikviteetti- ja taidekokoelmansa museon haltuun sekä puolet huomattavasta omaisuudestaan, jonka korot määrättiin käytettäväksi museokokoelmien kartuttamiseen ja joista huolehtisi sitä varten vuonna 1931 heidän perustamansa Hedmanin säätiö.

Kun Vaasan palosta oli kulunut 100 vuotta vuonna 1952, tehtiin Wasastjernan talosta Vanhassa Vaasassa museo. Pohjanmaan museo kunnallistettiin 1990, jolloin se oli jo toiminut 10 vuotta maakuntamuseona ja seitsemän vuotta aluetaidemuseona. 2010-luvulla Tikanojan taidekoti ja Kuntsin modernin taiteen museo liitettiin maakuntamuseoon, josta 2020-luvun alussa tuli alueellinen vastuumuseo.

Det berättas att initiativet till att grunda museet togs av journalisten Waldemar Sandman. Vasa och Österbotten behövde få ett eget museum. Den 26 januari 1895 samlades ett femtontal personer med intresse för kultur och historia vid det svenska lyceet, där en tillfällig styrelse under ledning av professor Johan Oskar Immanuel Rancken valdes för att utarbeta stadgar för den planerade museiföreningen, som grundades den 27 april 1895.

Föreningen konstituerade sig den 15 oktober och valde följande personer till styrelseledamöter: magister Otto Alcenius, filosofie doktor Henrik Emanuel Aspelin, hovrättsnotarie Lorenzo Kihlman, hovrättsfiskal Oskar Rewell, länsarkitekt Viktor Reinius, rektor Vilhelm Teodor Rosenqvist, bankkommissarie N. Sundman, journalist Waldemar Sandman och lektor Knut Sääf. Rancken hade avlidit på våren och därför valdes Rewell till föreningens första ordförande och Sääf till sekreterare. De flesta var mer eller mindre släkt med varandra och elever till Oskar Rancken.

Den första utställningen hölls redan 1896 i borgmästare Cajanus hus och strax därefter i Laurells hus nära järnvägsstationen. Karl Hedman kom med i föreningens verksamhet 1899 och valdes till kassör 1903.

Redan under det första året omfattade samlingarna 200 föremål och år 1914 över 3000. Från början och ända fram till 1919 verkade magister Knut Sääf som museets intendent. Han förde noggrant katalog över de förvärvade föremålen, som ofta kom via ombud norrifrån ända från Uleåborgstrakten, i öster från Jyväskyläområdet och i söder från norra Satakunta – naturligtvis utan att glömma övriga delar av dåvarande Vasa län. För inköpen ansvarade tidigt Karl Hedman, som redan hade en växande kulturhistorisk samling och en omfattande konstsamling. Hedman verkade från 1923 som intendent och blev slutligen även föreningens ordförande.

Museilokalerna i Laurells hus blev snart trånga och i början av 1920-talet började man planera en ny museibyggnad. Finansiering erhölls från finska staten, Vasa stad och 11 kringliggande kommuner samt städer. De största privata donatorerna var vicekonsul Eugen Wolff och apotekare Vasili Smirnoff. Till arkitekt utsågs Eino Forsman och arbetet inleddes i Maria parken år 1928. Det stora och ståtliga museihuset och minneshallen invigdes högtidligt av Finlands president Lauri Kristian Relander den 28 juni 1930.

Museets invigningsdag lördagen den 28.6.1930

Först invigdes Minneshallen kl. 13–14. Programmet bestod av Ouvertyr, hälsningstal av Karl Hedman, varefter ”Republikens Herr President” Relander invigde Minneshallen. Därefter följde bön, hållen av teologie doktor Isak August Björklund. Avslutningsvis sjöngs ”Vår Gud är oss en väldig borg”.

Därefter hölls sannolikt Hedmans guidning i museet kl. 14–15 och mellan kl. 15–17 ägde museets invigningsfest rum i parken.

Den inleddes med Vasa-marschen (kör och orkester). Landshövding B. Sarlin höll hälsningstalet. Sedan höll ”Republikens Herr President” (Relander) ett fosterlandstal och invigde museet. Därefter framförde manskören Wasa sångargille sångerna ”Österbotten” och ”Wasa namnet”, varefter det var dags för festtalet. Detta hölls av statsarkeologen Juhani Rinne. Efter talet uppträdde blandkören Sirpaleet och orkestern med stycket ”Den befriade drottningen”. Därefter höll professor Karl Hedman ”Tacktal till museets vänner”. Avslutningsvis sjöngs ”Vårt land”.

Professor Karl Hedman hade fått ordna sina egna samlingar i andra våningen och Nationalmuseets amanuens Nils Cleve inredde själva museet. Karl Hedman avled redan den 29.4.1931 endast 66 år gammal. Bara ett par månader tidigare hade han och hans hustru Elin (född Hassellblatt) donerat sina värdefulla antikvitets- och konstsamlingar till museet samt hälften av sin betydande förmögenhet, vars ränta skulle användas för att utöka museets samlingar och som skulle förvaltas av Hedmans stiftelse, grundad 1931.

När det hade gått 100 år sedan Vasa brand år 1952, inrättades Wasastjernas hus i Gamla Vasa som museum. Österbottens museum kommunaliserades 1990, då det redan hade verkat i 10 år som landskapsmuseum och i sju år som regionalt konstmuseum. Under 2010-talet anslöts Tikanojas konsthem och Kuntsis museum för modern konst till landskapsmuseet, som i början av 2020-talet blev regionalt ansvarsmuseum.

Kirjoittaja / Författare: Kaj Höglund, maakuntamuseotutkija / regionmuseiforskare, Vaasan museot / Vasas museer

Dags att se om sitt hus? - Museiverkets och NTM-centralens renoveringsbidrag för kulturhistoriskt värdefulla byggnader

Renoveringen av Päris Hannesas i Övermalax

Familjen Bilal och Britt Al-Busultan har under de senaste åren varsamt renoverat sitt kulturhistoriskt värdefulla gamla bostadshus i Övermalax; för en del av de yttre renoveringsåtgärderna har familjen ansökt om, och blivit beviljad restaureringsbidrag från Museiverket.

Figur 1 Bostadshusets brädpanel är reparerad, men plåttaket väntar ännu på åtgärder våren 2022.

Tidigare var ådalen i Övermalax mycket tätbebyggd, men i samband med skiften flyttades många gårdar bort och senare har också en del av de gamla gårdarna rivits. Gården som är känd som ”Päris Hannesas” eller ”Malmbergs” är ett undantag och står ensam kvar som representant för den gamla bebyggelsen. Den välbevarade gården med bostadshus och ekonomibyggnader, som en gång var ganska typisk för sin tid och plats, är idag ovanlig och kulturhistoriskt värdefull. Gården finns presenterad i Malax kulturmiljöprogram från år 2015. Bostadshuset har antagligen fått sitt nuvarande dekorativa utseende, med den femsidiga tvåvåningsfarstukvisten som blickfång, i början av 1900-talet.  Kvistens fönster med spetsspröjsar är en fin representant för snickeriindustrin som blomstrade i Malax vid förra sekelskiftet.

Då Britt år 2010 köpte gården ”Päris Hannesas” vid Malax å i Övermalax hade bostadshuset stått obebott sedan 1990-talet. De tidigare invånarna hade endast använt köket och en kammare i husets södra ända. I samband med inflyttningen byggdes WC och badrum i huset, sedan har familjen ” bott in sig” och renoverat rummen i huset an efter. Golvet i stugan i husets norra ända hade fallit ner; Bilal har öppnat golvet och installerat trossbotten och satt tillbaka de gamla golvbrädorna. Väggarna i stugan har klätts med fiberskivor för att förbättra värmeekonomin. På övervåningen har Bilal också byggt och inrett två vinterrum.

Hösten 2018 började familjen planera för en upprustning av husets exteriör. Först i tur stod stockhusets brädfasad. För ansökan om ”Restaureringsbidrag för byggnader och kulturmiljöobjekt” till Museiverket sammanställde man en utredning över byggnadens historia, en plan för hur renoveringen ska förverkligas och en kostnadskalkyl för renoveringen. Ansökan lämnades in, och under våren 2019 kom beslutet från Museiverket att familjen beviljats bidrag för ”Renovering av yttre brädfodringen”.

I bidragsbeslutet fanns Österbottens museums byggnadsforskare utsedd som övervakare av renoveringsprojektet. Övervakarens uppgift är att besöka renoveringsobjektet och tillsammans med ägarna komma överens om hur projektet ska genomföras, vad gäller t.ex. omfattning, material och arbetsmetoder. Då renoveringsprojektet är färdigt, besöker övervakaren ännu objektet för att kontrollera att renoveringen utförts som överenskommet innan bidraget kan betalas ut. Ifall problem uppstår under arbetets gång, t.ex. så att man upptäcker skador som man inte känt till och som måste åtgärdas innan man kan utföra de överenskomna åtgärderna, bör övervakaren kontaktas.

Figur 2 Vid fasadrenoveringen har allt friskt brädmaterial tagits till vara och återanvänts.

Då Bilal började avlägsna de skadade bräderna i brädfodringen upptäcktes att även det nedersta stockvarvet i byggnaden var rötskadat. För att byta ut de ruttna stockarna anlitades utomstående arbetskraft, vilket gjorde att projektet drog ut på tiden. Då stockarna var utbytta, kunde Bilal börja koncentrera sig på locklistpanelen. Bilal har varit mycket mån om att återanvända allt friskt brädmaterial och endast ersatt skadade delar med nya bräder. En dropplist installerades längst ner på fasaden eftersom kilstensgrunden är något utskjuten i förhållande till brädpanelen. Fasadrenoveringsprojektet slutgranskades av museets byggnadsforskare i augusti 2021, och befanns vara exemplariskt utfört.

Våren 2022 beviljades familjen på nytt restaureringsbidrag från Museiverket, denna gång för ”restaurering av plåttak”. Vid övervakande byggnadsforskarens besök diskuterades alternativa sätt att utföra takrenoveringen. Kunde det befintliga plåttaket repareras eller borde det helt bytas ut? Måste taket höjas något för att få till en luftspalt mellan takplåt och underslag? Borde husets skorstenar kläs med plåt?

Familjen begärde offerter från flera plåtslageriföretag som installerar traditionella falsade plåttak. Mest förtroende väckte ett företag som i sin offert klart och tydligt berättade vad som ingick i det offererade priset. Tidigare hade konstaterats att takunderslagsbräderna till stor del var i dåligt skick och att det i praktiken inte gick att rädda det befintliga plåttaket. Husets skorstenar revs ner till vattentaket och murades upp på nytt och rökkanalerna rensades från allt skräp som under åren trillat ner.

Figur 3 Hösten 2022 ståtar huset vid Malax å med en skinande nytt falsatplåttak och rödmyllad fasadpanel.

Ett helt nytt falsat plåttak installerades i augusti, skorstenarna kläddes in i plåt, ändamålsenliga stegar och takbryggor installerades. Skorstenarna försågs med hattar och öppningarna skyddades med hjälp av nät. Närheten till ån har nämligen gjort att måsar har varit benägna att bygga bon som täpper till rökkanalerna. Med hjälp av byggnadsställningarna som restes för takbytet, kunde Bilal också passa på att måla husets fasader med rödmyllefärg.

Britt är den som skrivit bidragsansökningarna till Museiverket. Det är lätt att få uppfattningen att ansökan med renoveringsplaner och budget måste vara mycket proffsigt gjord, men som Britt konstaterar: eftersom hon lyckats få bidrag två gånger, kanske det inte behöver vara så komplicerat. Trots att bidraget täcker en mindre del av renoveringskostnaderna, är pengarna ändå till hjälp.

Härnäst planerar Bilal att flytta trappan som leder upp till övervåningen från den på vintern iskalla farstukvisten till sin ursprungliga plats i hallen. Renovering av eldstäder finns även i planerna. Farstukvistens målning väntar till våren.

 

Ansökningstiden för Museiverkets behovsprövade statsunderstöd för restaurering och konservering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och kulturmiljöobjekt för år 2023 är 17.10.2022 kl. 9:00 - 30.11.2022 kl. 15:00!

Läs mer: https://www.museovirasto.fi/sv/understod/restaureringsbidrag-for-byggnader

 

NTM-centralernas understöd år 2022 för vård av byggnadsarvet kan ansökas  under tiden 18.10-30.11.2022!

Läs mer: https://www.ely-keskus.fi/sv/avustukset-rakennusperinnon-hoitoon

 

Länk till videoupptagning från bidragsinfotillfälle i Jakobstad 4.10.2022:

https://youtu.be/yuroAvkx2VU

 

Ifall du har frågor kring Museiverkets och NTM-centralens bidrag kan du ta kontakt med Österbottens museums byggnadsforskare:

Annika Harjula-Eriksson, annika.harjula-eriksson@vaasa.fi

Outi Orhanen, outi.orhanen@vaasa.fi

Text: Annika Harjula-Eriksson, byggnadsforskare 

 

Kappsäcken kulturbloggens presentation

Välkommen att läsa Kappsäcken – en kulturblogg från det regionala ansvarsmuseet i landskapet Österbotten! Kappsäcken som tidigare kom ut i pappersform fungerade som informationsblad för museiärenden i Österbotten, i vilket det publicerades artiklar om konst, naturvetenskap och historia. Målet med bloggen är att fortsätta informationsbladstraditionen och publicera artiklar, som behandlar Österbottens lokala kultur, historia, konst, bebyggda kulturmiljö, arkeologi och natur. Bakom texterna står museets personal, aktörer på lokala hembygdsmuseer och föreningar, sakkunniga inom olika områden samt människor som är intresserade av Österbottens kultur och som vill dela sina kunskaper och tankar med läsarna. Artiklarna i bloggen är på finska, svenska och engelska.

Österbottens museum är en del av Vasa stads museer och fungerar som det regionala ansvarsmuseet i landskapet Österbotten. Därtill hör Kuntsis museum för modern konst, Österbottens museum, Tikanojas konsthem, Vasa konsthall och Gamla Vasa museum till Vasa stads museer.

Bilder: Kaj Höglund

Österbottens museum och Gamla Vasa museum verkar som Vasa stads historiska museer. Österbottens museum grundades år 1895, och där finns även en naturvetenskaplig avdelning. Museets centrala verksamhetsområden är kulturhistoria, konst och naturvetenskap. Österbottens museum fick sin egen museibyggnad år 1930 och en utvidgningsdel 1969. Museets centrala samling är Hedmans samling som består av konst och antikviteter. Den har samlats av professorn, läkaren, konstsamlaren, mecenaten och museidirektören Karl Hedman (1864–1931). I museet visas artefakter från hela området av det tidigare Vasa län.

I Gamla Vasa museum kan man bekanta sig med Vasas historia före branden år 1852 som förstörde största delen av den dåvarande staden Vasa. Museet verkar i Falanders hus (1780–81) som klarade sig i branden och som köpmannen Abraham Falander (1746–1815), senare Wasastjerna, lät bygga.

I Kuntsis museum för modern konst, Tikanojas konsthem och Vasa konsthall visas mångsidig konst. Kuntsis museum för modern konst har fått namn efter konstsamlaren, konsuln Simo Kuntsi (1913–1984). Konstsamlingen som tillhör stiftelsen han grundade anses vara en av de mest betydande samlingarna av modern och nutida konst i Finland. Museet finns i stadens tidigare Tullpackhus, i Inre hamnen. Tullpackhuset upprustades och museet öppnades i februari 2007. Utställningsverksamheten baserar sig på växlande utställningar med modern och samtida konst samt på utställningar som presenterar de egna samlingarna. Tikanojas konsthem föddes ur en handelsman i Vasa, kommerserådet Frithjof Tikanojas (1877–1964) kärlek till konsten. Tikanojas konsthem finns i kommerserådet Frithjof Tikanojas gamla hus, som han med sin konstsamling donerade till Vasa stad 22.12.1951. Konstmuseet öppnades för allmänheten 26.12.1951. Tikanojas konsthems samling innehåller en fantastisk och för finländska förhållanden ganska sällsynt samling av utländsk konst, vars tonvikt ligger på franskt måleri från 1800-talet och början av 1900-talet. I konsthemmet ordnas utställningar med äldre inhemsk och utländsk konst, kulturhistoriska temautställningar samt växlande utställningar med verk ur de egna samlingarna.

Vasa konsthall inledde sin verksamhet år 1966 i första våningen av Vasa stadshus. Lokalen utrymmet har tidigare verkat som stall för brandkåren, och utrymmena restaurerades till en modern och ljus förevisningsplats för konsten. I Vasa konsthall ordnas årligen växlande utställningar som presenterar nya konstformer eller experimenterande konst, den visuella konstens gränssnitt, formgivning, arkitektur samt aktuella kulturfenomen. I konsthallens utställningar strävar man efter att ge utställningstid i synnerhet åt konstnärer i ett tidigt skede av deras karriärer.

Vasa stads museer fungerar som det regionala ansvarsmuseet i landskapet Österbotten. Ett regionalt ansvarsmuseum har som uppgift att planera, genomföra och utveckla verksamhet som gäller verksamhetsområdets konst samt kulturmiljö (kulturlandskap, fornminnen och byggnadsarv). Ett ansvarsmuseum ansvarar i samarbete med Museiverket för myndighetsuppgifter i anknytning till kulturmiljön samt styr verksamheten vid lokala museer i verksamhetsområdet.

Terjärv hembygdsgård
Bild: Kaj Höglund

Till det regionala ansvarsmuseets tvåspråkiga verksamhetsområde hör 13 kommuner i landskapet Österbotten. I verksamhetsområdet ligger utöver Vasa stad tre trästäder som är nationellt betydande och värdefulla: Nykarleby, Kaskö och Kristinestad. Utöver dessa har Jakobstad sin egen trästadsdel och annan historiskt värdefull stadsstruktur. I det nuvarande verksamhetsområdet finns sammanlagt 94 RKY-områden och 5 nationellt värdefulla landskapsområden.

Landskapet Österbotten gränsar i väst till havet, och till följd av det finns det rikligt med marint kulturarv, så som fyrar och båkar, fyrsamhällen, fiskarbyar och sjömärken i verksamhetsområdet. Där finns även mycket undervattenskulturarv, såsom vrak. I verksamhetsområdet ligger Finlands tills vidare enda naturarv på Unescos världsarvslista, till vilket som en väsentlig del hör de värdefulla, marina kulturmiljöerna. Verksamhetsområdet har en livlig hembygdsverksamhet, och där finns kanske flest (ca 100 st.) lokala och hembygdsmuseer i Finland.

Särdrag för en bebyggd kulturmiljö är österbottniska hus och trästäder vid kusten. I hela det området som tidigare var Vasa län (nuvarande landskapen Österbotten, Södra Österbotten och Mellersta Österbotten) har många traditionella träbyggnader bevarats, och österbottniska hus utgör en betydande del av dessa. Ett österbottniskt hus är som fenomen unikt, och sådana hus med en och en halv eller två våningar har byggts från 1700-talet ända till 1930-talet.

Kristinestad
Bild: Kaj Höglund

Verksamheten, t.ex. utställningar, pedagogisk verksamhet och evenemang, i Vasa stads museer är mest inriktad på museets hela verksamhetsområde. Ansvarsmuseets regionala enhet består av fyra verksamhetsområden som är arkeologi, landskapsmuseiverksamhet, bebyggd kulturmiljö och konstmuseiverksamhet. Deras verksamhet är riktad till hela verksamhetsområdet och beaktar verksamhetsområdets olika behov och förhållanden.

Landskapsarkeologen svarar för skyddet av det arkeologiska kulturarvet i landskapet i samarbete med Museiverket. En stor del av uppgifterna inom arkeologin är myndighetsarbete samt administrativ arkeologi avseende markanvändning. I Österbotten deltar landskapsarkeologen i bl.a. styrningen av planläggning, markbyggnad och skogsanvändning.

Landskapsmuseiforskaren leder det lokalmuseiarbete som görs i regionen och främjar samarbetet mellan museerna i regionen. Hen ger råd i frågor som gäller bland annat bevarande, katalogisering, konservering och skötsel av samlingar, skötsel och restaurering av museibyggnader och -områden samt utställnings- och publikarbete. Landskapsmuseiforskaren är också verksam som sakkunnig i projekt som ansluter sig till historien på hens verksamhetsområde och deltar i det myndighetsarbete som hänför sig till kulturmiljöerna.

Landskapsmuseets byggnadsforskare ger utlåtanden om bl.a. bygglovsansökningar och planläggning, och instruerar, ger råd och vägleder vid det restaureringsbyggande som görs för att bevara historiska byggnader och mål. Byggnadsforskaren ger också råd i ärenden som gäller restaureringsbidrag för byggnadsarvet och övervakar för sin del användningen av Museiverkets och Finlands hembygdsförbunds bidrag. Dessutom deltar byggnadsforskaren i verksamhetsområdets olika kulturmiljöprojekt och bevarar information om kulturmiljöerna.

Den regionala konstamanuensen ger råd och sakkunnighjälp till Österbottens kommuner, kulturinstitutioner och sammanslutningar samt enskilda personer i frågor som gäller konst. Av museet får man hjälp och rådgivning i t.ex. informationssökning och upphovsrättsärenden. Till uppgiften som ansvarsmuseum hör offentlig konst, som t.ex. minnesmärken, statyer och minnesplattor. Museet dokumenterar modern konst och olika bildkonstfenomen i Österbotten. Österbottens museum upprätthåller även ett arkiv med artiklar om utställningar och regionala konstnärer. 

Otto Malm
Bild: Pia Timberg