Pohjanmaan historiallisen museo ja yhdistys perustettiin 130 vuotta sitten vuonna 1895 / Österbottens historiska museum och förening grundades för 130 år sedan år 1895

 

Kerrotaan, että aloitteen museon perustamiseksi teki toimittaja Waldemar Sandman. Vaasaan ja Pohjanmaalle piti saada oma museo. Tammikuun 26 päivä 1895 kokoontui viitisentoista kulttuurista ja historiasta kiinnostunutta henkilöä ruotsalaiselle lyseolle, jossa valittiin tilapäinen hallitus professori Johan Oskar Immanuel (J.O.I.) Ranckenin johdolla laatimaan säännöt suunnitellulle museoyhdistykselle, joka perustettiin huhtikuun 27. päivänä 1895.

Yhdistys järjestäytyi 15. lokakuuta ja valitsi hallituksen jäseniksi seuraavat henkilöt: maisteri Otto Alcenius, filosofian tohtori Henrik Emanuel Aspelin, hovioikeuden notaari Lorenzo Kihlman, hovioikeuden viskaali Oskar Rewell, lääninarkkitehti Viktor Reinius, rehtori Vilhelm Teodor  Rosenqvist, pankin komissaari N. Sundman, toimittaja Waldemar Sandman ja lehtori Knut Sääf. Rancken oli menehtynyt keväällä ja niinpä yhdistyksen ensimmäiseksi puheenjohtajaksi valittiin Rewell (Viljo Rewellin isä) ja sihteeriksi Sääf. Suurin osa enemmän tai vähemmän sukua toisilleen ja Oskar Ranckenin oppilaita.

Ensimmäinen näyttely toteutettiin jo 1896 pormestari Victor Cajanuksen talossa ja pian sen jälkeen kauppias Tuomas Laurellin talossa lähellä rautatieasemaa. Karl Hedman tuli mukaan yhdistyksen toimintaan 1899 ja hänet valittiin varainhoitajaksi 1903.

Ensimmäisenä vuonna kokoelmissa oli jo 200 esinettä seuraavana jo 1000 ja vuonna 1914 jo yli 3000. Alusta asti aina vuoteen 1919 museon intendenttinä toimi maisteri Knut Sääf, joka huolellisesti luetteloi hankitut esineet, joita tuli usein asiamiesten kautta pohjoisessa aina Oulun korkeudelta, idässä Jyväskylän seudulta ja etelässä Satakunnan pohjois-osista tietenkään unohtamatta muita silloisen Vaasan läänin alueita. Hankinnoista vastasi jo varhain Karl Hedman, jolla oli jo oma karttuva kulttuurihistoriallinen kokoelma ja laaja taidekokoelma. Hedman toimi vuodesta 1923 lähtien intendenttinä ja lopulta myös yhdistyksen puheenjohtajana.

Museotilat Laurellin talossa kävivät pian ahtaaksi ja 1920-luvun alussa alettiin suunnitella uutta museorakennusta. Siihen löytyi rahoitus Suomen valtiolta, Vaasan kaupungilta ja 11 ympäristön kunnalta sekä kaupungeilta. Suurimmat yksityiset lahjoittajat olivat varakonsuli Eugen Wolff ja apteekkari Vasili Smirnoff. Museon suunnittelijaksi valittiin arkkitehti Eino Forsman ja työt aloitettiin Marian puistossa vuonna 1928. Kuvanveistäjä Emil Wikströmiltä tilattiin pronssiovet, joiden korkokuvissa kuvataan Pohjanmaan merkittävimpiä historiallisia vaiheita. Mallia oviin hän otti Firenzestä. Karl ja Elin Hedman saivat käyttöönsä uuden museorakennuksen ylimmän kerroksen kokoelmien sijoituspaikaksi ja kodiksi. Ison ja upean museotalon ja muistohallin vihki juhlallisesti käyttöön Suomen presidentti Lauri Kristian Relander 28. kesäkuuta päivänä 1930.

Museon vihkipäivä lauantai 28.6.1930

Ensimmäisenä vihittiin klo 13-14  Muistohalli. Ohjelmassa oli Alkusoitto, Karl Hedmanin tervehdyspuhe, jonka jälkeen ”Tasavallan Herra Presidentti” Relander vihki muistohallin. Sitä seurasi Rukous, jonka piti teologian tohtori Isak August Björklund. Lopuksi veisattiin Jumala ompi linnamme.

Seuraavaksi oli luultavasti Hedmanin opastus museossa klo 14-15 ja klo 15-17 oli museon vihkiäisjuhla puistossa.

Se alkoi Vaasan marssilla (kuoro ja orkesteri). Tervehdyssanat lausui maaherra B Sarlin. Sen jälkeen ”Tasavallan Herra Presidentti” (Relander) piti puheen isänmaalle ja vihki museon. Sitten mieskuoro Wasa sångargille esitti kappaleet ”Österbotten” ja Wasa namnet”, joiden jälkeen oli juhlapuheen vuoro. Sen piti valtionarkeologi Juhani Rinne. Puheen jälkeen esiintyi sekakuoro Sirpaleet ja orkesteri esittäen kappaleen ”Vapautettu kuningatar”. Tämän jälkeen oli vuorossa ”Kiitospuhe museon suosijoille”, jonka esitti professori Karl Hedman. Lopuksi laulettiin Maamme.

Professori Karl Hedman oli saanut järjestettyä omat kokoelmansa toiseen kerrokseen ja Kansallismuseon amanuenssi Nils Cleve sisusti varsinaisen museon. Karl Hedman kuoli jo 29.4.1931 vain 66 vuoden ikäisenä. Vain pari kuukautta aiemmin hän ja hänen puolisonsa Elin (os. Hassellblatt) olivat lahjoittaneet arvokkaat antikviteetti- ja taidekokoelmansa museon haltuun sekä puolet huomattavasta omaisuudestaan, jonka korot määrättiin käytettäväksi museokokoelmien kartuttamiseen ja joista huolehtisi sitä varten vuonna 1931 heidän perustamansa Hedmanin säätiö.

Kun Vaasan palosta oli kulunut 100 vuotta vuonna 1952, tehtiin Wasastjernan talosta Vanhassa Vaasassa museo. Pohjanmaan museo kunnallistettiin 1990, jolloin se oli jo toiminut 10 vuotta maakuntamuseona ja seitsemän vuotta aluetaidemuseona. 2010-luvulla Tikanojan taidekoti ja Kuntsin modernin taiteen museo liitettiin maakuntamuseoon, josta 2020-luvun alussa tuli alueellinen vastuumuseo.

Det berättas att initiativet till att grunda museet togs av journalisten Waldemar Sandman. Vasa och Österbotten behövde få ett eget museum. Den 26 januari 1895 samlades ett femtontal personer med intresse för kultur och historia vid det svenska lyceet, där en tillfällig styrelse under ledning av professor Johan Oskar Immanuel Rancken valdes för att utarbeta stadgar för den planerade museiföreningen, som grundades den 27 april 1895.

Föreningen konstituerade sig den 15 oktober och valde följande personer till styrelseledamöter: magister Otto Alcenius, filosofie doktor Henrik Emanuel Aspelin, hovrättsnotarie Lorenzo Kihlman, hovrättsfiskal Oskar Rewell, länsarkitekt Viktor Reinius, rektor Vilhelm Teodor Rosenqvist, bankkommissarie N. Sundman, journalist Waldemar Sandman och lektor Knut Sääf. Rancken hade avlidit på våren och därför valdes Rewell till föreningens första ordförande och Sääf till sekreterare. De flesta var mer eller mindre släkt med varandra och elever till Oskar Rancken.

Den första utställningen hölls redan 1896 i borgmästare Cajanus hus och strax därefter i Laurells hus nära järnvägsstationen. Karl Hedman kom med i föreningens verksamhet 1899 och valdes till kassör 1903.

Redan under det första året omfattade samlingarna 200 föremål och år 1914 över 3000. Från början och ända fram till 1919 verkade magister Knut Sääf som museets intendent. Han förde noggrant katalog över de förvärvade föremålen, som ofta kom via ombud norrifrån ända från Uleåborgstrakten, i öster från Jyväskyläområdet och i söder från norra Satakunta – naturligtvis utan att glömma övriga delar av dåvarande Vasa län. För inköpen ansvarade tidigt Karl Hedman, som redan hade en växande kulturhistorisk samling och en omfattande konstsamling. Hedman verkade från 1923 som intendent och blev slutligen även föreningens ordförande.

Museilokalerna i Laurells hus blev snart trånga och i början av 1920-talet började man planera en ny museibyggnad. Finansiering erhölls från finska staten, Vasa stad och 11 kringliggande kommuner samt städer. De största privata donatorerna var vicekonsul Eugen Wolff och apotekare Vasili Smirnoff. Till arkitekt utsågs Eino Forsman och arbetet inleddes i Maria parken år 1928. Det stora och ståtliga museihuset och minneshallen invigdes högtidligt av Finlands president Lauri Kristian Relander den 28 juni 1930.

Museets invigningsdag lördagen den 28.6.1930

Först invigdes Minneshallen kl. 13–14. Programmet bestod av Ouvertyr, hälsningstal av Karl Hedman, varefter ”Republikens Herr President” Relander invigde Minneshallen. Därefter följde bön, hållen av teologie doktor Isak August Björklund. Avslutningsvis sjöngs ”Vår Gud är oss en väldig borg”.

Därefter hölls sannolikt Hedmans guidning i museet kl. 14–15 och mellan kl. 15–17 ägde museets invigningsfest rum i parken.

Den inleddes med Vasa-marschen (kör och orkester). Landshövding B. Sarlin höll hälsningstalet. Sedan höll ”Republikens Herr President” (Relander) ett fosterlandstal och invigde museet. Därefter framförde manskören Wasa sångargille sångerna ”Österbotten” och ”Wasa namnet”, varefter det var dags för festtalet. Detta hölls av statsarkeologen Juhani Rinne. Efter talet uppträdde blandkören Sirpaleet och orkestern med stycket ”Den befriade drottningen”. Därefter höll professor Karl Hedman ”Tacktal till museets vänner”. Avslutningsvis sjöngs ”Vårt land”.

Professor Karl Hedman hade fått ordna sina egna samlingar i andra våningen och Nationalmuseets amanuens Nils Cleve inredde själva museet. Karl Hedman avled redan den 29.4.1931 endast 66 år gammal. Bara ett par månader tidigare hade han och hans hustru Elin (född Hassellblatt) donerat sina värdefulla antikvitets- och konstsamlingar till museet samt hälften av sin betydande förmögenhet, vars ränta skulle användas för att utöka museets samlingar och som skulle förvaltas av Hedmans stiftelse, grundad 1931.

När det hade gått 100 år sedan Vasa brand år 1952, inrättades Wasastjernas hus i Gamla Vasa som museum. Österbottens museum kommunaliserades 1990, då det redan hade verkat i 10 år som landskapsmuseum och i sju år som regionalt konstmuseum. Under 2010-talet anslöts Tikanojas konsthem och Kuntsis museum för modern konst till landskapsmuseet, som i början av 2020-talet blev regionalt ansvarsmuseum.

Kirjoittaja / Författare: Kaj Höglund, maakuntamuseotutkija / regionmuseiforskare, Vaasan museot / Vasas museer

Portaat Falanderin eli Wasastjernan taloon

Wasastjernan talon portaikko 1900-luvun alussa. Pohjanmaan museon arkisto.

Kun portaikko taloon on rakennettu lähes 250 vuotta sitten, voi ymmärtää, että kenelläkään ei nykypäivän ole tarkkaa tietoa portaiden rakenteesta ja materiaaleista.

Tai ei ollut, kun aloitettiin vanhassa Vaasassa sijaitsevan Wasastjernan talon pääportaikon korjauksen suunnittelu. Tiedossa oli vain ongelmat: porrastasanteen hiekkakivien pitkälle edennyt rapautuminen ja portaita tukevan holvirakenteen rapautuminen ja märkyys.

Wasastjernan talon portaat vuonna 2020.

Historia on jännittävää ja samoin kuin historiallisten rakenteiden tutkimus ja korjauskin, mutta työ vaatii jonkin verran myös uskallusta ja paljon tietoa, taitoa ja hyvää yhteistyötä, jotta syntyy onnistunut lopputulos.

Portaiden kantava rakenne on hyvin perinteinen muurattu tynnyriholvi, joka kantaa hiekkakiviportaikon tasanteen ja osan porrassyöksyn askelmista. Portaikon alaosat ovat perustettu maanvaraisina. Holvin päällä on täyttömaata, vedenohjauslaasti ja täyttömaa ja kivet.

Vaikka tekniikka on hyvin perinteinen, on korjauksessa huomioitava niin korjattavan rakenteen tekniikka kuin nykyiset rakenne- ja materiaalivaatimuksetkin. Työssä tarvittiin niin kivirakentamisen kuin konservoinnin erikoisosaamista ja yhtä lailla insinöörin tietotaitoa.

Portaikon pohjoispuoli,  rakenne purettuna suojalaastiin asti.

Porraskivien asennus meneillään syyskuu 2023.

Työhön oli ryhdyttävä, sillä tukiholvin seinä alkoi rapautua kiihtyvällä tahdilla. Rapautumisen syykin selvisi, kun rakenne avattiin. 1950-luvulla asennettu vedeneriste päättyi niin sopivasti, että portaille satava vesi ohjautui suoraan holviin ja kasteli seinän kokonaan.

Myös portaiden ylätason kalkkikivilaatat olivat rapautuneet pahasti. Suurin syy niiden vaurioitumiseen on ollut liukkauden torjuntaan jossain vaiheessa käytetty suola. Suola on kalkki- ja hiekkakivelle turmaksi ja rapauttaa kivet nopeasti. Älä käytä suolaa portailla liukkautta estämään, hiekka on parempi keino, myös betoniportaille on hiekasta turvallisempi keino torjua liukkautta.

Seinän tiili ja rappauskorjaus valmis.

Korjaustyö aloitettiin irrottamalla taso- ja askelmakivet, jotka numeroitiin takaisin asennusta varten. Askelmien alta poistettiin täytteenä ollut hiekka- ja laastiaines, jotta tavoitettiin rakenteen suojalaastipinta. Suojalaasti/valurakenne korjattiin ja jatkettiin ulottumaan alemmaksi portaiden välitasanteelle asti, jolloin rakenteeseen sisälle pääsevä vesi saadaan ohjattua hallitusti pois rakenteesta. Suojalaasti, jonka päälle asennettiin toimiva vedeneriste ja täyttö sekä porrasaskelmat. Porrastasolle asennettiin uudet hiekkakivilaatat, sillä vanhat laatat olivat murentuneet niin pieniksi paloiksi, ettei niitä voitu enää käyttää uudelleen. Lopuksi portaat saumattiin.

Suojalaasti korjattuna ja uusi vedeneristys valmis.

Wasastjernan portaiden eteläinen porrasyöksy korjattuna.

Lopputuloksena huolella ja asenteella, talon arvojen mukaan korjattu arvokas portaikko, josta nyt tiedetään miten ja mistä se on tehty 1780-luvulla ja millä korjattu vuonna 2023. Tule ja tutustu, museo on avoinna kesäkuusta elokuun loppuun.

Portaikko valmiina, pohjoissuunnasta keväällä 2024. 

    

Portaikko valmiina keväällä 2024.

Porrastaso valmiina keväällä 2024.

Kiitos hankkeen totutuksesta: Kivityö Kaseva Jari Kaseva ja Riina Kangasluoma, Insinööritoimisto Kari Jokimäki, Teese Oy Pasi Mustonen, Vaasan Talotoimi Kåre Skoglund

Wasastjernan talo on rakennettu vuosina 1780-84. Rakennuksen on suunnitellut David Widén. Talon rakennutti itselleen liikemies Abraham Falander. Falander aateloitiin v.1808, jolloin hän otti nimekseen Wasastjerna. Rakennus oli valmistuessaan Vaasan ensimmäinen yksityinen kivitalo ja säilyi kaupungin palossa vuonna 1852.

Kirjoittaja: Outi Orhanen, rakennustutkija, Vaasan museot

Public Art in Rural Areas

 

 

Within these writing thoughts of mine, I aim at a quick overall look at the Public Art topic with more specific attention towards its applications and implications in the process of undertaking and having/possessing a Public Artwork in rural areas. This text is a personal reflection on this matter and perhaps a premise for further theoretical and practical investigations on this specific field of study. My interest in the field has grown naturally starting from working with mural painting projects in the urban areas, and cities where I used to live and continued further when moving to live in the countryside of Malax, commonly associated as a peripheral area of the main city of Vasa, although it has a distinct administrative municipality and so on. It was at this point that I encountered the question of creating art in the rural context. Making art for the community living in these territories, these areas, where the traffic of people, resources and attention seems limited. The necessity of reaching and speaking to a wider and dispersed audience led me to think and explore more public art as a whole category rather than focusing on a specific discipline or practice of doing art in this specific context.

Having included this introduction, I will continue toward the main content by first giving a brief description of what is the conventional definition of Public Art. What is generally understood to include this category of arts? According to general opinion, Public Art is art in any media whose form, function, and meaning are created for the general public, mainly through a public process. Public art is visually and physically accessible to the public; it is installed in public spaces in both outdoor and indoor settings. Public art seeks to embody public or universal concepts rather than commercial, partisan, or personal concepts or interests. Notably, public art is also the direct or indirect product of a public process of creation, procurement, and/or maintenance. Apart from this conventional definition of this category of art, there are other contemporary theories that question the notion of what should be considered or not Public Art. An example of this counterpart is the case of street art whose unconventional character, the way it is manifested, its private political point of view, and its private implementation acts, make this independent form of art not fully recognized as a Public Art genre. Nevertheless, I consider the latest a respectful branch of Public Art with all its colorful characteristics and controversies. The proof is given by many cases in our contemporary age when Street Art works have been not only accepted but loved, influential, and with a lot more community-shared values than the ones approved by art Institutions or other public authorities. This is to say that when studying or looking at this category of art making, there shouldn't be considered defining boundaries between these two counterparts which I see as extremities of the same constructed category. Public art as a whole genre is evolving and increasing its influence out of permanent monumental forms toward a wider and inclusive approach, both in content and form, challenging all sorts of concepts related to the public such as the medium, the presentation, the space, the content and so on.

When thinking about the general definitions of public art, we come to the point where one wants to know the implications that are brought by public art during and after its final implementation. Well, we can start by saying that public art is implied to be generally accepted as a public good and in the service of the community and its well-being, for instance. Though it is a public artwork, selected by an expert committee or else wise, its community consent is crucial and relevant to the artwork's lifetime, role, or importance. From this aspect comes also its inclusive features that can be seen as a consequence of this direct/immediate relationship between the artwork and the public. The praxis for the realization of a standard public art project is known and all new forms seem to look for a balanced and democratic approach throughout all the phases of funding, selection, and guidelines that further can shape the taste, meanings, expression, and content of the final artwork.

Now again, I would like to bring back our focus to a more particular aspect of this text and talk about the application of public art in rural geographic areas. Although this sentence seems to be a contradiction, as we generally are used to associating public art with urban areas, I am stimulated to discuss it further. The questions that emerge are:

Can it be done in Rural Areas and at what cost? How is it useful to rural audiences and communities? What is its role?

´Burning man festival´, Black rock desert, Nevada, USA, Artist Bryan Tedrick-“Lord Snort”-photography by Duncan Rawlinson

 

Before trying to answer these questions, we need to first understand why public art was developed within the Urban areas! Is it because of the centrality concept that we traditionally inherited? It is obvious that the concentration of the population, businesses, and crossroads brings an increase in the interest to develop and invest in Public Art both intentionally and naturally, knowing its role in shaping our urban landscapes and its relevance of direct/constant communication with the community.

On the other hand, public art in rural areas would need more intentional initiatives to create the premises for the sustainable fruition of Public Art by the rural communities and serve as an attraction for future inhabitants or visitors. Of course, the funding and its methods of implementation may vary too, and they need to be reformulated diversely to fit into the frames and needs of the new context.

Such initiatives require more conscience from the institutions at a local, regional, or national level. The role of Public Art in rural areas is to be considered even more important than in urban areas, as it is an added value on top of the natural surrounding landscape, human-made landmarks, and subjects that may shape the community’s identity.

The increasing interest from the general public and its limitless applications are bringing this form of art into serious consideration for sponsors, foundations, and artists too. 

Artwork by Valentina Gelain and Bekim Hasaj, for MuralRural festival/ Malakta, Malax, Finland, 2021. Photography by Sebastian Sundlin.

 

After discussing the role and the potential of public art in rural areas I would like to open up and briefly analyze the concepts of ´central-peripheral´ and their implications in undertaking or applying such a project in rural or peripheral urban areas.

The concept of centralization is deeply ingrained in our human history and the way our society works. It is the concentration of control of major activities and organizations under a single authority, a single entity. This applies to municipalities, cities, regions, and so on at a global level. Without further discussing its political connotations, this same concept is visibly reflected by the art organizations and government-private funds towards all forms and applications of art. This fact has brought an overpopulation of cities and metropolitan areas and created a not sustainable social environment in many contexts. I brought up the question of central-peripheral concepts as a comparison for the arts field with a particular focus on public art, street art, and the challenge to create a counterpart or to dissolve/annul this duality. A decentralization reform/reshaping at an institutional level can bring enormous benefits to the rural community and their artists.

It will manifest in art activities, artists' lives, financing, decision-making processes, etc. For this reason, Public Art in rural areas has become a more relevant and attractive proposal at the present times as it serves as an act of decentralization in its own field and beyond.

     

Work in progress by Valentina Gelain and Bekim Hasaj, Övermark/Närpes,Finland,2023

 

Author: Bekim Hasaj, Bergö 23.04.2023

Bekim Hasaj (1990, Bajram Curri) is currently based in Ostrobothnia, Finland.

He studied painting at Brera Academy of Fine Arts in Milan, Italy and had several exhibitions in Finland as well as abroad. He is also very active in the visual art scene of Ostrobothnia participating in local art festivals and working on mural art projects with artist Valentina Gelain. 

Seeking an approach towards transdisciplinarity, being open and ready to experiment outside the primary field of study, his practice remains strongly connected to the research on color, sign, and painting in addition to other ‘tools’ and mediums outside of it. He is interested in psychology, philosophy, and social and anthropological themes, developing and studying them in a form of self-analysis and self-perception. Hasaj likes to reflect in terms of co-existence, visible and not, known or unknown, which he sees as a parable of the own process of art making.

Website: https://www.blackboxgenesis.com/ 

Vapaaehtoistyötä sotaveteraanimuseossa / Frivilligarbete i krigsveteranmuseet

Harrastusten vaatima aika vaatii joskus kohtuuttomalta tuntuvan määrän aikaa ja saattaa olla raskastakin. Pätee omaan pitkäaikaiseen, tämän hetken pääharrastukseenikin, sotaveteraanien ja vapaaehtoisen maanpuolustuksen perinnetyöhön. Tämä konkretisoituu erityisesti Vaasan Sotaveteraanimuseon vastuuhenkilön työssä.

Mutta osaa tuo olla palkitsevaakin (enkä nyt tarkoita työn silloin tällöin tuottamia prenikoita). Museossa on nyt mukava kävijäryhmien buumi. Eilen ja tänään kohdalle osui todellisia laaturyhmiä. Oli ilo olla niitä opastamassa ja kertomassa vierailijoille museon esineistä ja niiden taustalla olevasta maamme itsenäistymis- ja sotahistoriasta.

Eilen vierailijoina oli kaksi ryhmää Vaasan Kansallisista Senioreista, siis ikätovereita ja vastaavan elämänkokemuksen omaavia, yhteensä 45 henkilöä. Kiinnostusta riitti ja useissa kohdin tuli myös kommentteja omakohtaisista asiaan liittyvistä kokemuksista esiin. Tein esittelykierroksen toisen ryhmän kanssa ja kollega toisen. Tapasin kollegan vielä illalla ja yhdessä totesimme päivän olleen tavanomaista antoisamman.

Vaasan Lyseon lukiossa on historian opettaja, joka on kytkenyt opetusohjelmaansa vierailun museossamme. Se tapahtuu tarkoin harkittuna aikana. Tänään vieraillut 18 opiskelijan ryhmä on toista vuotta lukiossa ja heidän Suomen 1900-luvun historiaa käsitellyt kurssinsa päättyi vierailuun museossa. Hieno aktiivinen ja kiinnostuksensa avoimesti ilmaissut ryhmä ja opettaja mukana kytkemässä museon antia kurssilla esiin tulleisiin asioihin. Ainakaan tällaisesta nuorisosta ei tarvitse olla huolissaan.

Palautteena sain opettajalta (Janne Dahlsten) muutaman kuvan. Laitan niistä kaksi esille.

 

Kuva 1 (foto: Janne Dahlsten) 

Museokierros alkaa Suomen Sodasta 1808-1809 ja Haminan rauhasta 1809. Esittelyssä Edelfeltin maalauksesta ”Porilaisten marssi” tuttu rumpu, joka on ollut Pohjanmaan Rykmentin Närpiön Komppanian käytössä mm. Suomen Sodassa. Esillä on myös ko. komppanian lipun näköiskopio, alkuperäinen on Tukholman Sotamuseossa.

Kuva 2 (foto: Janne Dahlsten)

Tässä on esillä Suojeluskuntiin ja Lotta Svärd järjestöön liittyvää materiaalia. Takana oikella esitellään Talvisodan aikaisia ankaria Vaasan pommituksia. Esillä on mm. suutarina alas tullut suurikokoinen pommi.

Teksti: Ilkka Virtanen, emeritusprofessori.

Vaasan sotaveteraanimuseo: https://www.vaasansotaveteraanimuseo.fi/ 

***

Emellanåt känns det som att fritidsintressena kräver orimligt mycket tid och då kan det även kännas tungt. Så är även fallet med mitt eget fritidsintresse sedan en lång tid tillbaka, nämligen traditionsarbete för krigsveteranerna och det frivilliga försvaret, som är min huvudhobby för tillfället. Särskilt i arbetet som ansvarsperson för Vasa Krigsveteranmuseum blir det konkret.

Men nog är det allt givande också (och då syftar jag inte på de medaljer som arbetet emellanåt medför).

Museet har nu en trevlig boom av besökargrupper. I går och i dag fick jag träffa några verkliga kvalitetsgrupper. Det var en glädje att få guida besökarna och berätta för dem om museiföremålen och om den bakomliggande självständighets- och krigshistorien i vårt land.

I går kom två grupper från Vaasan Kansalliset Seniorit och besökte oss, dvs. jämngamla personer med motsvarande livserfarenhet, sammanlagt 45 stycken.  De var väldigt intresserade och vid ett flertal tillfällen gav de kommentarer om personliga erfarenheter som hängde samman med sakerna.  Jag guidade den ena gruppen och min kollega den andra. Jag träffade kollegan ännu samma kväll och vi kunde båda konstatera att dagen hade varit mer givande än vanligt.

Historieläraren vid Vaasan Lyseon lukio har kopplat ihop sitt undervisningsprogram med ett besök till vårt museum.  Det sker på en noggrant övervägd tidpunkt. I dag har en grupp på 18 elever som går andra året i gymnasiet besökt oss. Deras kurs om 1900-talets historia i Finland avslutades med ett museibesök. Det var en aktiv grupp, som öppet uttryckte sitt intresse och läraren var med och kopplade ihop museets utbud med saker som de hade gått igenom på kursen. Man behöver åtminstone inte vara orolig över sådana här ungdomar.

Läraren (Janne Dahlsten) delade med sig av några bilder som respons.  Jag bifogar två av dem. 

Bild 1 (fotograf: Janne Dahlsten)

Museirundan börjar med Finska kriget år 1808-1809 och Freden i Fredrikshamn 1809. Från Edelfelts målning ”Björneborgarnas marsch” presenteras den kända trumman, som har varit i användning av kompaniet i Närpes regemente i bl.a. Finska kriget. En kopia av ifrågavarande kompaniets flagga visas också, den ursprungliga flaggan finns på Armémuseet i Stockholm. 

Bild 2 (fotograf: Janne Dahlsten)

Här visas material som hör ihop med Skyddskårerna och Lotta Svärd-organisationen. Längre bak till höger visas kraftiga bombningar av Vasa under Vinterkriget. Bland annat visas en stor oexploderad flygbomb.

Text: Ilkka Virtanen, professor emeritus

Vasa Krigsveteranmuseum: https://www.vaasansotaveteraanimuseo.fi/

 

Österbottens konstnärer - Birgitta Recksén

 

Birgitta Recksén (23.4.1919-13.1.2004) var en finländsk konstnär och är mest känd för sina fresker och glasmålningar. Hennes kyrkomålningar finns förutom i Kristinestad och i andra kyrkor i Finland samt i Danmark och Italien.

Birgitta föddes i Kaskö i ett hus som fortfarande finns kvar på Rådhusgatan 8. Hennes föräldrar var Maria Blondina Mellin, född i Oregon, USA och Eric Rex, efternamnet skulle han ändra till Recksén. Hennes far (född 1862 i Vörå) var till yrket lantmäteriingenjör och byggde huset i Kaskö enligt stadsbyggmästaren Gustav Rosenlöfs ritning år 1912. Han drev också en livsmedelsbutik i huset, men den delen av huset där butiken låg är numera riven. Reckséns familj bodde där tills de flyttade till Åbo 1924. Birgitta hade fyra äldre systrar: Anna Viola Vilhelmina, Agnes Maria, Sally Hildegard och Hedvig Lisen Florens.

Rådhusgatan 8, Kaskö.

Redan som femåring insjuknade Birgitta i skelettuberkulos och låg gipsad till sängs i tre år. Sjukdomen gjorde att hon blev puckelryggig. På grund av sjukdomen var hon väldigt svag i flera år och kunde inte gå ut och leka. Under sin sjukdomstid började hon teckna och det var mamman som upptäckte hennes konstnärliga talanger.  

1924 flyttade familjen till Åbo och som 17-åring gick Birgitta i teckningsskola i Åbo 1936 – 1938 och senare i Reklamskola i Stockholm 1938-1939. Efter utbildningen arbetade hon som keramiker på Kupittaan Savi. På 40-talet arbetade hon också som chef i Åbo kakelfabrik för kakelavdelningen med formgivning och design. Kakelfabriken i Åbo är idag Pukkila Oy Ab.

Efter krigstiden reste hon till Rom, där hon hade två utställningar. Den första utställningen i Rom var 1948. Hon bodde då i Villa Lante. Hon fick under tiden ett stipendium av italienska staten och började i Birgitta- klostret i Assisi studera stucco-lustro, en teknik att måla väggytor med färger lösta i kalkvatten, så att de ser ut som marmor. I klostrets kapell målade hon på väggarna verket Korsets väg, som består av 14 bilder. Ovanför altaret målade hon bilder av Heliga Birgitta och Sankt Franciskus. I Venedig studerade hon glasmålning. Under den här tiden studerade hon italienska och bodde i konstnärsstaden Antico Li Corado. Italien var som ett andra hemland för Birgitta. Hon konverterade till katolicismen 1947.

Teckning av  Birgitta Recksén. Kaskö hembygdsmuseums samlingar.

I Assisi träffade hon en dansk präst. Han blev så imponerad av hennes fresker att han bad henne komma till Danmark, Bornholm, för att måla fresker i Åkirkebys kyrka. Hon bodde tio vintrar i Danmark, där hon har sina målningar i sju romersk-katolska och en luthersk kyrka. Somrarna tillbringade hon i Finland.

I Nagu mötte hon sin blivande man vicehäradshövding Hilding Lindholm. De bodde i Åbotrakten, tills han blev pensionerad. I slutet av sjuttiotalet flyttade de till Kristinestad till ett hus på Salavägen 8 och Birgitta var ordförande för konstföreningen Spectra 1978 – 1979. Birgitta arbetade med konstundervisning inom medborgarinstituten både i Kaskö, Närpes och Kristinestad. Hon var också medlem av Österbottens konstnärsförbund, SIAC och Kölner Künstleverbund i Tyskland.

Teckning av  Birgitta Recksén. Kaskö hembygdsmuseums samlingar.

Hon var med och grundade konstföreningen Marina i Kaskö 1980 och var också ordförande i denna förening. 1982 blev hon på nytt ordförande i Spectra och fortsatte som sådan till 1993. Hon var en av de drivande krafterna när det gällde renoveringen av Spectras fastighet som föreningen hade hyrt som arbets- och utställningsutrymme. Huset som är byggt i början av 1800-talet var då i dåligt skick. Det inköptes av föreningen 1978 med medel som man samlat ihop, men föreningen skuldsatte sig till dåvarande ägare. Birgitta var en av dem som skrev under köpebrevet. Hon är också den som söker bidrag från alla tänkbara håll, undervisningsministeriet, kulturfonden, museiverket, staden Kristinestad för att finansiera den omfattande renoveringen som pågick under hela 80-talet.

Recksén var en mycket mångsidig konstnär. Hon har gjort akvareller, oljemålningar, fresker, grafik, teckningar i tusch, krita och kol, pasteller samt även någon metallgrafik och träsnitt. Birgittas fresker och glasmålningar finns i Finland bl.a. i Heliga Birgittas kyrka i Åbo. En altartavla (4 x 2m) målad av Birgitta finns i Heliga korsets kyrka i Tammerfors. Till nya kyrkan i Kristinestad hade Birgitta i slutet av 90-talet färdigställt glasmålningarna som beskriver Bergspredikan och Julevangeliet. I hälsocentralen i Kristinestad har Birgitta gjort en stor väggmålning ”Livets tråd” som speglar en kvinnas liv, barndom, förälskelse, bröllop, graviditet och ålderdom. Där finns även en annan väggmålning vars ämne är höst och vår.

Akvarell av Birgitta Recksén. Kaskö hembygdsmuseums samlingar.

Birgitta Recksén har deltagit i utställningar i Helsingfors, Hangö, Åbo, Lovisa, Umeå, Sala, München och Milano. Separata utställningar har hon haft i Helsingfors, Tavastehus, Vasa, Kristinestad, Kaskö, Rom och Köpenhamn. Reckséns konstverk finns i Kaskö, Kristinestad och Vasa stads museer samt i offentliga samlingar i Åbo konstmuseum, Hälsinglands konstmuseum, Gävle och Västerbottens museum samt Umeå kommun.

Hon har också illustrerat barnböcker, bl.a. Karin Hoffmans Önskepåsen.

Birgitta beviljades statens konstnärspension 1987. Hon arbetade med sin konst nästan ända fram till sin död 2004. Genom sin konst förverkligade hon sina fantasier, men såg den också som ett sätt att få mänskor att stanna upp och fundera. Hennes stilriktning ”recksenianism” beskrivs bäst av fantasi, öppenhet och våga något nytt. Birgitta var en handlingsmänniska som tog itu med saker. Hon var social och tyckte om att läsa och resa. Birgitta dog 2004, 83 år gammal. 2002 var hon på sin sista resa till Italien, Firenze. Hon är begravd på katolska kyrkogården i Åbo.

2009 hölls en minnesutställning för Birgitta på Spectra. Staden Kristinestad var initiativtagare och tavlor samlades in från privatpersoner, Pro Artibus och Kristinestad.

Teckning av Birgitta Recksén. Kaskö hembygdsmuseums samlingar.

I en intervju i åttio års åldern skall hon ha sagt:

Konstnärinnan vidkänner sig många laster. Cigaretterna är en av dem. – Jag har rökt sedan 17-års åldern. Vidare är jag slarvig, har ett häftigt temperament och säger saker som jag sedan ångrar, räknar hon upp och slätar sedan över med ett hest skratt. (SÖ 22.4 1999)

Text: Stina Engvall

Redigering: Silvia Rinne, regionalkonstamanuens, Vasa stads museer

 

Källor:

Visit Kaskinen https://visitkaskinen.fi/sv/radhusgatan-8-birgitta-recksen 

Riitta Raikio och Marjaana Immonen; Birgitta Recksén Skildring av hennes liv och konst

Intervjuer med Karin och Levi Klåvus

Syd-Österbottens tidningsarkiv

Tidningsurklipp ur Suupohjan Sanomat

Österbottens museums regionalkonstarkiv

 

Dags att se om sitt hus? - Museiverkets och NTM-centralens renoveringsbidrag för kulturhistoriskt värdefulla byggnader

Renoveringen av Päris Hannesas i Övermalax

Familjen Bilal och Britt Al-Busultan har under de senaste åren varsamt renoverat sitt kulturhistoriskt värdefulla gamla bostadshus i Övermalax; för en del av de yttre renoveringsåtgärderna har familjen ansökt om, och blivit beviljad restaureringsbidrag från Museiverket.

Figur 1 Bostadshusets brädpanel är reparerad, men plåttaket väntar ännu på åtgärder våren 2022.

Tidigare var ådalen i Övermalax mycket tätbebyggd, men i samband med skiften flyttades många gårdar bort och senare har också en del av de gamla gårdarna rivits. Gården som är känd som ”Päris Hannesas” eller ”Malmbergs” är ett undantag och står ensam kvar som representant för den gamla bebyggelsen. Den välbevarade gården med bostadshus och ekonomibyggnader, som en gång var ganska typisk för sin tid och plats, är idag ovanlig och kulturhistoriskt värdefull. Gården finns presenterad i Malax kulturmiljöprogram från år 2015. Bostadshuset har antagligen fått sitt nuvarande dekorativa utseende, med den femsidiga tvåvåningsfarstukvisten som blickfång, i början av 1900-talet.  Kvistens fönster med spetsspröjsar är en fin representant för snickeriindustrin som blomstrade i Malax vid förra sekelskiftet.

Då Britt år 2010 köpte gården ”Päris Hannesas” vid Malax å i Övermalax hade bostadshuset stått obebott sedan 1990-talet. De tidigare invånarna hade endast använt köket och en kammare i husets södra ända. I samband med inflyttningen byggdes WC och badrum i huset, sedan har familjen ” bott in sig” och renoverat rummen i huset an efter. Golvet i stugan i husets norra ända hade fallit ner; Bilal har öppnat golvet och installerat trossbotten och satt tillbaka de gamla golvbrädorna. Väggarna i stugan har klätts med fiberskivor för att förbättra värmeekonomin. På övervåningen har Bilal också byggt och inrett två vinterrum.

Hösten 2018 började familjen planera för en upprustning av husets exteriör. Först i tur stod stockhusets brädfasad. För ansökan om ”Restaureringsbidrag för byggnader och kulturmiljöobjekt” till Museiverket sammanställde man en utredning över byggnadens historia, en plan för hur renoveringen ska förverkligas och en kostnadskalkyl för renoveringen. Ansökan lämnades in, och under våren 2019 kom beslutet från Museiverket att familjen beviljats bidrag för ”Renovering av yttre brädfodringen”.

I bidragsbeslutet fanns Österbottens museums byggnadsforskare utsedd som övervakare av renoveringsprojektet. Övervakarens uppgift är att besöka renoveringsobjektet och tillsammans med ägarna komma överens om hur projektet ska genomföras, vad gäller t.ex. omfattning, material och arbetsmetoder. Då renoveringsprojektet är färdigt, besöker övervakaren ännu objektet för att kontrollera att renoveringen utförts som överenskommet innan bidraget kan betalas ut. Ifall problem uppstår under arbetets gång, t.ex. så att man upptäcker skador som man inte känt till och som måste åtgärdas innan man kan utföra de överenskomna åtgärderna, bör övervakaren kontaktas.

Figur 2 Vid fasadrenoveringen har allt friskt brädmaterial tagits till vara och återanvänts.

Då Bilal började avlägsna de skadade bräderna i brädfodringen upptäcktes att även det nedersta stockvarvet i byggnaden var rötskadat. För att byta ut de ruttna stockarna anlitades utomstående arbetskraft, vilket gjorde att projektet drog ut på tiden. Då stockarna var utbytta, kunde Bilal börja koncentrera sig på locklistpanelen. Bilal har varit mycket mån om att återanvända allt friskt brädmaterial och endast ersatt skadade delar med nya bräder. En dropplist installerades längst ner på fasaden eftersom kilstensgrunden är något utskjuten i förhållande till brädpanelen. Fasadrenoveringsprojektet slutgranskades av museets byggnadsforskare i augusti 2021, och befanns vara exemplariskt utfört.

Våren 2022 beviljades familjen på nytt restaureringsbidrag från Museiverket, denna gång för ”restaurering av plåttak”. Vid övervakande byggnadsforskarens besök diskuterades alternativa sätt att utföra takrenoveringen. Kunde det befintliga plåttaket repareras eller borde det helt bytas ut? Måste taket höjas något för att få till en luftspalt mellan takplåt och underslag? Borde husets skorstenar kläs med plåt?

Familjen begärde offerter från flera plåtslageriföretag som installerar traditionella falsade plåttak. Mest förtroende väckte ett företag som i sin offert klart och tydligt berättade vad som ingick i det offererade priset. Tidigare hade konstaterats att takunderslagsbräderna till stor del var i dåligt skick och att det i praktiken inte gick att rädda det befintliga plåttaket. Husets skorstenar revs ner till vattentaket och murades upp på nytt och rökkanalerna rensades från allt skräp som under åren trillat ner.

Figur 3 Hösten 2022 ståtar huset vid Malax å med en skinande nytt falsatplåttak och rödmyllad fasadpanel.

Ett helt nytt falsat plåttak installerades i augusti, skorstenarna kläddes in i plåt, ändamålsenliga stegar och takbryggor installerades. Skorstenarna försågs med hattar och öppningarna skyddades med hjälp av nät. Närheten till ån har nämligen gjort att måsar har varit benägna att bygga bon som täpper till rökkanalerna. Med hjälp av byggnadsställningarna som restes för takbytet, kunde Bilal också passa på att måla husets fasader med rödmyllefärg.

Britt är den som skrivit bidragsansökningarna till Museiverket. Det är lätt att få uppfattningen att ansökan med renoveringsplaner och budget måste vara mycket proffsigt gjord, men som Britt konstaterar: eftersom hon lyckats få bidrag två gånger, kanske det inte behöver vara så komplicerat. Trots att bidraget täcker en mindre del av renoveringskostnaderna, är pengarna ändå till hjälp.

Härnäst planerar Bilal att flytta trappan som leder upp till övervåningen från den på vintern iskalla farstukvisten till sin ursprungliga plats i hallen. Renovering av eldstäder finns även i planerna. Farstukvistens målning väntar till våren.

 

Ansökningstiden för Museiverkets behovsprövade statsunderstöd för restaurering och konservering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och kulturmiljöobjekt för år 2023 är 17.10.2022 kl. 9:00 - 30.11.2022 kl. 15:00!

Läs mer: https://www.museovirasto.fi/sv/understod/restaureringsbidrag-for-byggnader

 

NTM-centralernas understöd år 2022 för vård av byggnadsarvet kan ansökas  under tiden 18.10-30.11.2022!

Läs mer: https://www.ely-keskus.fi/sv/avustukset-rakennusperinnon-hoitoon

 

Länk till videoupptagning från bidragsinfotillfälle i Jakobstad 4.10.2022:

https://youtu.be/yuroAvkx2VU

 

Ifall du har frågor kring Museiverkets och NTM-centralens bidrag kan du ta kontakt med Österbottens museums byggnadsforskare:

Annika Harjula-Eriksson, annika.harjula-eriksson@vaasa.fi

Outi Orhanen, outi.orhanen@vaasa.fi

Text: Annika Harjula-Eriksson, byggnadsforskare